Mitt nya motto är "If you don´t ask, you don´t get", och mitt nya framfusiga jag lyckas faktiskt få en del gjort. Även om det känns väldigt fel och nästan sociopatiskt oartigt.
Just idag har en väldigt intressant dörr öppnats en liten springa för mig, så jag samlar allt mod jag har, sticker in min rejäla Björn Borg-känga och hoppas att den inte glider ut eller att någon stampar på den. Det viktiga är att jag inte drar ut den själv med ett "oj, f´låt...".
Förhoppningsvis finns det mer att berätta snart, men än så länge är jag bara glad att jag vågade fråga. Och trots att hjärtat suttit i halsgropen i dagar har jag inte backat och sagt "förresten, det var inget, det spelar ingen roll". För det gör det. Det känns viktigt. Att inte våga, och att inte våga fråga, är en rädsla jag håller på att övervinna.
Vad är du rädd för? Vad får dig att bli en pytteliten, pipig, skakig mus? Eller är du en sån där hemskt modig, logisk människa som jag är så avundsjuk på?
My new motto is "If you don´t ask you don´t get" and my new pushy style has actually managed to make stuff happen. Even if it feels very wrong and very impolite.
Today a very interesting door opened up just a little, so I´m gathering all the courage I can muster, shoving my Björn-Borg boot in there and hoping it won´t slide out or that someone will step on it. But the most important thing is to remember not to remove it myself with an "oh, sorreh...".
And in other news:
No comments:
Post a Comment